Min Zwift träning har blivit en viktig del av min vardag när väder, tid eller motivation gör utomhuscykling svårare. Zwift är mer än bara virtuell cykling. För mig har Zwift träning blivit ett effektivt sätt att bygga kondition, styrka och träningsdisciplin året runt. Här berättar jag hur jag har lagt upp min träning, vad som har gett resultat och vilka lärdomar jag har dragit längs vägen.

Som ni säkert har märkt så är jag (Linda) igång igen med det personliga träningsupplägget från Målrettet Trening.

–> I detta reportage förklarar Kristian upplägget <–

Jag har lagt upp träningsschemat helt efter min egen vardag och tillgängliga tid. Samtidigt vet jag att utveckling kräver att man ibland skapar tid, inte bara anpassar sig efter den. Upplägget är därför periodiserat med tydliga fokusblock – fatmax, sweetspot, tröskel, VO2max och snabbhet – där varje block har ett specifikt syfte.

Genom att arbeta blockvis kan jag samla en högre träningsvolym inom samma intensitetszon under en kortare tidsperiod, samtidigt som övriga kvaliteter hålls vid liv. Forskning visar att den här typen av uppbyggnad ofta ger bättre effekt än mer traditionella ”blandade” träningsveckor, särskilt när målet är tydlig progression.

Utöver cykelträningen kör jag även ett rejält benpass på gymmet varje vecka, med fokus på styrka och hållbarhet. När tid och energi finns försöker jag även klämma in ett gruppass eller lite yangyoga – inget som är planerat i schemat, utan mer som ett komplement för rörlighet, balans och återhämtning.

Jag är dessutom en del av Team Swedish Zwifters, och under oktober och november har mycket av träningen bestått av lagrace i ZRL-touren samt Ladder på Zwift. Ur ett strikt uppbyggnadsperspektiv är det kanske inte optimalt att köra så mycket race, men motivationen, intensiteten och glädjen väger tungt. Och ibland är det precis det som behövs för att hålla träningslusten på topp.

När tävlingsinstinkten tar över – en dyrköpt men nyttig träningsläxa

Om vi börjar med Zwift-racen – och jag hoppas att jag inte är ensam om att ha hamnat i den här situationen. En av tisdagarna i ZRL körde vi poängrace, och där gick tävlingshjärnan igång direkt. Jag gjorde verkligen allt för att plocka poäng på sprintarna, samtidigt som banan var brutalt tuff med långa och branta klättringar.

Det här racet var maxat från start till mål. Jag tömde mig fullständigt och belönades med PR i både watt och w/kg. Självklart var jag både nöjd och glad – det är en fantastisk känsla när man tydligt märker att man blivit starkare och mer uthållig.

Men dagen efter kom bakslaget.

Jag hade nämligen redan anmält mig till ett Ladder race med laget – ett fem-mot-fem-race där taktik och lagarbete står i centrum. Det jag inte hade tänkt på, eller snarare ignorerat när tävlingsinstinkten tog över kvällen innan, var återhämtningen.

Till en början lyckades jag hänga med, men ganska snabbt väggade jag totalt. Benen svarade inte alls, kraften var helt borta och jag fick till slut säga till laget att jag var tvungen att släppa. Kroppen vägrade samarbeta.

Egentligen är det inte det minsta konstigt. Att köra två tävlingar på två dagar – särskilt när man verkligen har gått all in det första racet – är inget kroppen bara skakar av sig. Kanske hade det fungerat förr i tiden, men med mina 43 år krävs betydligt längre återhämtning. Slitaget sitter kvar längre och marginalerna är mindre.

Läxan är glasklar: max ett race per vecka är fullt tillräckligt. Nu är det fullt fokus på att bygga kroppen smart och hållbart istället för att jaga tillfälliga toppar. Träning handlar trots allt inte bara om att pressa sig – utan om att göra det vid rätt tillfällen.

Från plan till prestation: mina erfarenheter av mitt träningsupplägg

Nu är jag inne på min tredje säsong tillsammans med Kristian Klevgård på Målrettet Trening, och det är helt rimligt att ställa frågan: har jag utvecklats – och ger träningen verkligen effekt?
Svaret är ett rungande JA.

Om vi börjar från början så ser min utgångspunkt ut så här: jag är en riktig late bloomer inom MTB. Samtidigt kände jag tidigt att det finns något här. Jag hade inte tränat seriöst på flera år – framför allt inte någon konditionsidrott – men cyklingen väckte något i mig. Jag är dessutom ganska otålig av naturen och vill gärna se resultat direkt… men som min man (fd elitidrottare) ofta påminner mig om: det tar tid att bygga en stark kropp. Rom byggdes trots allt inte på en dag.

Och just därför känns den här sommaren så otroligt mäktig.

Skillnaden i spåren är tydlig. Jag är starkare, men framför allt mycket mer uthållig. Jag kan pressa mig hårdare och längre – och det bästa av allt? Kroppen återhämtar sig snabbt. Mjölksyran släpper fortare, tempot kan hållas uppe och hela rundan blir stark, inte bara första halvan. Förr körde jag slut på mig och fick betala dyrt resten av passet. Nu känns det som att kroppen faktiskt jobbar med mig.

Den här utvecklingen är ingen slump. Den är resultatet av struktur, tålamod och många timmar av hårt jobb – ofta nere i garaget när motivationen testats. Och helt ärligt: utan Kristian hade jag inte varit där jag är idag. Punkt. Jag tror stenhårt på genomtänkta och strukturerade träningsupplägg – de funkar.

För skojs skull gick jag tillbaka och kollade Strava-statistiken från sommarmånaderna… och alltså WOW. Vilken QOM-sommar! På de flesta rundor är jag topp 10 – och det är ett enormt styrkebesked för mig. När vi flyttade hit för två år sedan tänkte jag: “Här kommer jag aldrig kunna konkurrera, det är för många starka cyklister.”

Men nu?
Nu är jag där.
1:a, 2:a, 3:a, 4:a, 5:a…

Något jag aldrig, aldrig hade kunnat föreställa mig. Det här är en påminnelse – till mig själv och till andra tjejer där ute:
Ge inte upp. Våga satsa. Lita på processen.
Styrka byggs över tid – och girl power på cykel är på riktigt!