Månadens intervju med Jessica Eliasson –från en spontan tur i skogen till pallplatser i långloppscupen – Jessica Eliassons resa inom mountainbike är både inspirerande och jordnära. Med rötterna i hästsporten och en stark känsla för terräng och balans har hon hittat sin plats på stigarna, där gemenskapen och upplevelserna väger tyngre än resultaten. I den här intervjun berättar hon om steget in i tävlingsvärlden, glädjen i sporten och varför cyklingen betyder så mycket mer än bara prestation.
Skryt lite om dig själv, vem är Jessica?
Jag heter Jessica Eliasson, fyller 49 år och bor i Kalmar tillsammans med min sambo Magnus, som jag också delar cykelintresset med. Jag började cykla 2015 lite av en slump då en granne tog med mig ut på mtb och jag var fast direkt.
Jag cyklar mest och helst MTB men även lite Gravel & ibland får även racern komma ut.
Jag är uppväxt med hästar och har hållt på med ridning, främst hoppning och dressyr, och även tävlat en del i yngre åren.
Upplever många likheter mellan ridning och mountainbike, särskilt i terrängen – känslan för underlaget, balansen och att kunna läsa situationen i stunden….och frihetskänslan och jag har alltid gillat denna kombon.
Under många år körde jag främst motionslopp och såg mig inte riktigt som en tävlingscyklist. Först hösten 2024 tog jag steget in i tävlingsklass efter lite push från omgivningen. Debuten slutade med en andraplats på Stenbocksturen i damer sport.
Under 2025 blev det ytterligare två andraplatser, på Kolmårdsbiken och Solstaloppet, samt tredjeplatser på Bockstensturen, Stenbocksturen och även trea i finalen av Långloppscupen i D40.
Det har varit jätteroligt men det viktigaste för mig är inte själva tävlandet, utan gemenskapen, upplevelserna, att upptäcka nya platser och att ha roligt tillsammans med andra. Att få dela cyklingen med likasinnade, vara ute i naturen och må bra betyder allra mest för mig.
Grattis till tredjeplatsen i långloppscupen! Hur skulle du sammanfatta din säsong och vad tycker du har varit avgörande för din framgång?
Tack så mycket!
Jag hade inte riktigt bestämt mig innan att köra hela cupen, utan det blev mer att jag tog det lite som det kom och det passade in i övriga livet. Därför kom tredjeplatsen i totalen i D40 ganska oväntat – jag hade ingen riktig koll på sammanställningen förrän jag stod där på pallen.
Jag körde fem av sju deltävlingar, och säsongen har varit lite upp och ner. En stor del har handlat om att jag haft, och fortfarande har, problem med ländryggen som periodvis gör väldigt ont. Vissa dagar går det att bita ihop och köra på med hjälp av liniment och värktabletter, men andra dagar får jag inte riktigt ut det jag vill, och då behöver jag bromsa lite både fysiskt och mentalt.
För mig handlar det i grunden om kontinuitet och att må bra i kroppen, bra mat, sömn och återhämtning är en förutsättning för att kunna prestera.
Så när dom bitarna klaffar så blir resultaten där efter.
Alla tävlingar har sina utmaningar. Vad har varit den tuffaste delen av cupen för dig, och hur hanterade du det?
Den tuffaste tävlingen för mig var nog Bockstensturen. Jag bestämde mig ganska sent, egentligen först dagen innan, så det var inte optimala förberedelser den gången. Samtidigt hade jag också en period där ryggen krånglade en del, vilket gjorde det extra utmanande.
Bockstensturen är ju en fantastiskt fin tävling, men också krävande – den är lång, kuperad och bitvis rätt teknisk. När man dessutom har ont i ryggen blir det svårt att få ut det man vill, och det tar både fysiskt och mentalt.
Men jag tog mig igenom det och lyckades ta mig i mål på en tredjeplats, vilket jag är väldigt glad för så här i efterhand. Jag vet känslan när man går i mål så att ge upp var aldrig något alternativ.
Försöker i det läget dela upp loppet i huvudet och tänka att nu är det bara så här långt kvar osv….
Vilka tips skulle du ge till andra tjejer som vill börja tävla i långloppscupen?
Våga testa!
Det är en väldigt fin och välarrangerad cup och starterna är oftast lugnare än i motionsklass, eftersom vi tjejer startar själva tillsammans, och det blir inte samma trängsel. Man hittar nästan alltid någon att köra med under loppet. Min erfarenhet är att alla tjejer är väldigt trevliga och att det är en riktigt härlig stämning.
Det är också helt normalt att vara nervös innan – alla tänker eller har nog någon gång tänkt samma saker: hur är formen, har jag tränat tillräckligt, har jag laddat rätt, kommer cykeln hålla, har jag rätt lufttryck och så vidare. Men ju mer man tävlar, desto mer landar det där. Man inser att alla känner likadant, och nervositeten släpper lite med erfarenhet.
Och framför allt – känslan när man går i mål är verkligen oslagbar.
Kör bara, kör!
Vad är ditt mål för 2026?
2026 får lite bero på hur min rygg mår och hur den svarar framåt. Under hösten 2025 och vintern 2026 har jag haft mycket fokus på styrka och rehab, så jag hoppas att det kommer ge resultat och att jag ska kunna tävla lite igen.
Samtidigt är det viktigaste för mig att kunna fortsätta cykla och ha roligt. Jag vill inte sätta för hård press på resultat, utan snarare fokusera på att kroppen ska hålla och att jag kan fortsätta vara ute på cykeln och njuta av det.
0 kommentarer